På vår bröllopsdag med Fabian kändes allt som en dröm. Solen sände sina gyllene strålar genom de färgade kyrkfönstren, luften var fylld av doften från blommor och förväntan hängde som en glittrande slöja över oss. Allt var perfekt – tills jag insåg att min mamma, Adele, var spårlöst försvunnen.
Mitt hjärta slog hårt. Min pappa höll mig stadigt i armen, redo att föra mig ner för gången, men mitt sinne kunde bara tänka på en sak: Var var hon? Kyrkdörrarna stod öppna, och där framme, vid altaret, stod Fabian. Hans ögon lyste av kärlek, hans leende var tryggt och varmt.
Men en orolig knut i magen vägrade ge med sig. ”Pappa,” viskade jag med skälvande röst. ”Var är mamma?” Pappas panna veckades, och han såg sig omkring med en nervös blick. ”Jag trodde hon var här.” Musiken tystnade plötsligt, och det var som om tiden stannade.
Alla gäster vände sina blickar mot mig när jag med sprucken röst förkunnade: ”Vi kan inte börja. Min mamma är borta!” Fabian skyndade sig nerför trapporna och mötte mig med orolig blick. ”Bella, vad är det som händer?” ”Jag vet inte… men vi måste hitta henne!”
Min syster och bror flög upp ur sina bänkar och började febrilt leta genom kyrkan. Fabian grep min hand i ett försök att lugna mig, men sekunderna kändes som timmar. Just som jag funderade på att ringa polisen slogs de stora kyrkdörrarna upp med en kraftig smäll.
Där stod mamma. Hennes hår var en enda röra, den gyllene klänningen skrynklig, och hennes kinder glödde av ilska. Luften i kyrkan fylldes av spänning när hon pekade på någon i första raden och ropade med skälvande röst: ”DU!”
Allas blickar följde hennes finger. Jag vände mig om och möttes av synen av Grace, Fabians mamma, som satt med ett uttryck av chock och förskräckelse. ”Mamma, vad har hänt?” fick jag fram, nästan stumt.
”Grace låste in mig i en garderob!” utbrast mamma, hennes ögon blixtrade av upprördhet. ”Bara för att jag bar den här klänningen!” Ett kollektivt andetag hördes, följt av lågt mumlande. Grace reste sig upp, hennes ansikte blekt som papper. ”Det är löjligt! Jag skulle aldrig göra något sådant!”
”Jag hörde dig!” skrek Adele, hennes röst darrade av ilska. ”Du sa att ingen annan får bära guld, för det är din färg!” Fabian klev emellan, hans blick hård. ”Mamma, säg att det inte är sant.” Grace stod tyst, men hennes darrande händer avslöjade henne innan hon ens hann svara.
”Jag… jag ville inte att hon skulle stjäla rampljuset.” Fabians röst var stadig men iskall. ”Det här är Bellas dag, inte din. Du måste gå nu.” Med skam i blicken samlade Grace ihop sina saker och försvann ut genom dörrarna. En tryckande tystnad låg kvar innan pappa, alltid lugnet själv,
tog ett djupt andetag och utbrast: ”Låt oss fira det här bröllopet! Bella och Fabian förtjänar inget mindre än glädje!” Sakta återvände värmen, och ceremonin kunde fortsätta. Fabian tog mina händer i sina och viskade: ”Jag är så ledsen, Bella. Jag hade aldrig trott att min mamma skulle göra så här.”
Jag såg in i hans ögon, fyllda av skuld, och log. ”Det är inte ditt fel. Det viktiga är att vi står här tillsammans.” Och det gjorde vi. Med kärlek och tårar utbytte vi våra löften. När prästen förklarade oss som man och hustru fylldes kyrkan av jubel.
Hand i hand gick vi ut, och jag lutade mig mot Fabian och viskade: ”Det här var verkligen inte den bröllopsdag jag föreställt mig.” Han skrattade lågt och drog mig närmare. ”Men visst blir det en historia vi aldrig glömmer.”
Festligheterna efteråt var fyllda av skratt, dans och en bubblande glädje. Det tidigare dramat bleknade bort i ljuset från ljuskronor och musiken som fyllde natten. Senare fann jag mamma sittande under den klara stjärnhimlen.
Hennes ögon lyste när jag satte mig bredvid henne. ”Förlåt, mamma,” sa jag mjukt. Hon log varmt, och det kändes som om hela världen blev lite tryggare. ”Du har inget att be om ursäkt för, Bella. Det enda som betyder något är att du är lycklig. Det är allt jag någonsin velat för dig.”
Tårar rann längs mina kinder när jag omfamnade henne. ”Jag älskar dig, mamma.” ”Jag älskar dig också, min lilla flicka,” viskade hon tillbaka. Och där, omgiven av stjärnor och kärlek, insåg jag att dagen, hur kaotisk den än varit, ändå var perfekt.
Jag hade gift mig med mannen jag älskar, och alla jag höll av fanns där för att fira oss. Vad som än väntade oss i framtiden, visste jag att Fabian och jag skulle klara allt – tillsammans.
